När jag älskar Facebookgruppen “Bagis”

För en dag sedan postades följande i gruppen “Bagis”, som är till för alla i Bagarmossen, på Facebook:

2016-02-04_1107_11

Efter hundratals likes och glada kommentarer kom nyss detta:

2016-02-04_1107_18

Underbart!

Tags: , , , ,

Movies I've watched recently:

  • Macbeth (2015) - IMDb 9/10

    2016-01-23 21:49
    * * * * * * * * *

    This is a masterpiece. Where William Shakespeare's tale of betrayal, greed and blindness leaves much room for interpretation, this cinematic version goes beyond what could easily have been a flat, drab interpretation, and makes it come alive and breathe new air into the tale. I hope this adaptation goes around and is seen by all. Fassbender is really involved in this film, as previously seen in "Shame", as opposed the crappy role he had to play in "Prometheus"; Marion Cotillard elevates, both by herself and together with Fassbender. The calmness before the storm, breathtakingly filmed and shot first during the initial scenes, is cinematography, acting and direction in wondrous collaboration. It seems all actors are on-point, with one singular goal. This is truly brilliant. The language comes alive, through death and humanity.

    0.3
  • The Big Short (2015) - IMDb 6/10

    2016-01-22 21:23
    * * * * * *

    Even though this is as big a tribute to capitalism as, say, "Wall Street" or "The Wolf of Wall Street", it's naturally a display of how capitalism is inherently flawed and will die - but keeps on ticking, due to bailouts and how the few wish not to share with the many - and it's actually more than fun to see wealthy egoists squirm. There's a good rhythm running throughout the film; still, having stated that, women are symbols and Brad Pitt's character is a veiled "God". All in all: read Noam Chomsky and assimilate.

    0.3
  • "Omnibus" Cracked Actor (TV... 8/10

    2016-01-22 08:24
    * * * * * * * *

    From the cusp of Bowie's turning from Ziggy to The Thin White Duke, this is a 50-minute documentary on Bowie's touring America while explaining his world to some extent. Interspersed throughout interviews with Bowie - and yes, you get to see him doing serious ironing - there are fans and live footage. Pretentious in the extreme while everyday, this is a quite lovely documentary about Bowie. Wish it'd have been longer.

    0.3
  • Straight Outta Compton (2015) - IMDb 2/10

    2016-01-09 21:23
    * *

    Ghurghgh. I loved N.W.A. for their gall, anger and methods, but hated their misogyny. Still, this film focuses on that, disses MC Ren's abilities to lift the group after Dre left, and yeah, there's more misogyny here, still. Drab. Sad. The best bits are of the band shaping their first album. The rest should be read in books and preferably forgotten. It's not hard to see why Ice Cube went on to surpass what Dre did later, even on his first solo album. I wish one would hear more dissing of Dre courtesy of Eazy-E, buuut--Eazy's dead, so Dre's words take precedence, I guess. And there's even a whole buckload of distasteful ad for beats headphones at the end of the film. Truly bad.

    0.3
  • Avatar (2009) - IMDb 2/10

    2016-01-08 21:21
    * *

    What a piece of shit letdown. It's a simple, sad digest on racism and xenophobia - which is good - but it's told so badly, that even Rodney King did a better job at dismaying anyone from...anything? Effects, effects, effects, neon... It was not engaging and not worth anybody's time.

    0.3

Sverige; nazism, fascism, xenofobi. Plus ett tankeexperiment!

CaPosxqWYAAl1a_

I fredags sprang maskerade xenofober på Sergels Torg, mitt i Stockholm, där de misshandlade polis och barn:

Jag citerar Oisín Cantwell1:

I fredags kväll utsattes Sverige för någonting nytt och farligt.
En rasistisk mobb drog genom Stockholm city för att misshandla barn. Maskerade män som i ett flygblad försökte rättfärdiga sin kriminalitet genom att påstå att rättsväsendet har kapitulerat.
Kommentarsfältskrigarna gav sig ut på gator och torg med sin retorik för att skipa vad de har inbillat sig är rättvisa.

Det var en attack inte bara mot oskyldiga människor. Det var även ett angrepp mot rättsstaten. Att en polis var en av de misshandlade är ingen tillfällighet.
I pöbelns regi ingår att skapa en bild av att ordningsmakten inte lyckas skydda medborgarna mot mörkhyade mördare och våldtäktsmän.
Det är en effektiv metod: näring finns att hämta ur ledarsidors idisslande om systemkollaps och från ett politiskt etablissemang som mer och mer anammar den sverigedemokratiska berättelsen om hur Sverige ser ut.

Cantwell har även skrivit om nutida xenofobi i Sverige här, vilket jag rekommenderar att en läser.

Lisa Magnusson har skrivit denna väldigt väl uttänkta artikel om hur rasister verkar vilja skydda “svenska” kvinnor. Jag håller med henne helt. Dessutom är denna artikel, från Inte rasist men, ett väldigt relevant sammanhang rörande hur just SD hanterar kvinnor.

Från Magnussons artikel:

Dagen därpå anordnades en ”Folkets demonstration” mot flyktingars våld och våldtäkter, också den i Stockholms innerstad. Sverigedemokraterna gick man ur huse; från flera partidistrikt kom hela busslaster med folk. På plats fanns även Avpixlatskribenter, nazister från Svenska motståndsrörelsen och Nordisk ungdom samt fascister från Arktos/Motpol. TV4 beskrev tillställningen som ”asyl- och regeringskritisk”. Absolut.

Och allt detta för min skull, alltså! För jag är ju kvinna, och svensk. Jag är så smickrad. Kanske ligger det så att säga ”i blodet”, men inget gör mig tryggare än maskerade rasisthorder som slår ned barn, och demonstrationer där invandringsvänliga personer kallas ”folkförrädare”.

Glömt är nu allt tidigare groll. Som att Sverigedemokraternas officiella företrädare ostraffat kallat kvinnors frigörelse för ”horifiering”, menat att kvinnor som gör abort själva borde aborteras och – särskilt pikant i sammanhanget – sagt att kvinnor själva har ansvar för att inte bli våldtagna.

Detta har lett till skarp kritik mot hur “gammelmedia” har beskrivit ovanstående kravall…

…och så har hashtaggen #InteErKvinna2, som visar hur kvinnor tydligt påpekar att de inte har något att göra med högerextremt våld och att de “behöver beskyddas” av idioter:

Jag är INTE er kvinna. Den rasistiska lynchmobben som drog fram i Sthlm i fredags (29/1), och diverse andra rasistiska och fascistiska grupperingar säger sig föra en kamp för att skydda "vita, svenska" kvinnor. Men de talar inte för oss. Till alla vita män och pojkar som misshandlar ungdomar i mitt namn, jag är INTE er kvinna! Ingen man äger min kropp och ni har ingen rätt att gömma er bakom den. Ni får stå för er själva, tala för er själva, ni talar för nazism och högerextremism och försöker använda vita kvinnors kroppar som ursäkt för att misshandla icke-vita. Snacka om sexism och rasism i ett. Det enda vi behöver beskyddas ifrån är er. Ni äger inte mig. Ni har ingen rätt att smutskasta mig. Sluta använd mig som en ursäkt till våld, hot och rasism. Jag står inte på er sida och jag kommer aldrig någonsin bli "er kvinna"

A photo posted by @aamandalarsonn on

Detta har även lett till att #InteErMan uppstått, vilket självfallet är ett vettigt ställningstagande:

Idag är en boycott-dag!

A photo posted by Marcus Folkö Müntzing (@36310099b) on

Men hur ser den andra sidan ut?

Vilka är med på att det här var en bra sak?
Det är lätt att vara en skrivbordskrigare.

Hur lätt kan livet då vara, samtidigt som en är vit och privilegierad?

OK. Dags för ett tankeexperiment:

Glöm allt vad #InteErKvinna heter, alla komplicerade och därmed jobbiga förklaringar till hur saker är som de är, skit i PK-maffian. Luta er tillbaka, och bara köp det här, en chatt med en person som jag känner (på ett sätt; hen är inte en vän). Jag är den ljusblå chatbubblan:

2016-02-02_1536_47

Skoja ba. Det är inget experiment. Det hände på riktigt. Jag har suddat ut ett namn för att skydda en person som inte har något med detta att göra, men resten i chattutdragen hände verkligen. Litet kommentarer på det ovanstående:

Tog ansvar? Exakt hur? Genom att slå oskyldiga människor? Tydligen.

Ansvar för vad, egentligen? Strunt samma. Ansvar. Ansvar. Det betyder väl…något? Visade…något? Vem vet. Ingen, kanske.

Många utnyttjade situationen. Vad vet du om det? Ren nazipropaganda, även om nazisterna inte innoverade något förutom massförintelsen; själva judeförföljelsen kommer från hundratals år tillbaka. Men strunt samma, gossar! Det är ju bara män som verkar kunna se hur bra det är med att sätta dit utlänningarna. De utnyttjar oss. Utnyttjar. Vi är utnyttjade. Som att någon stjäl pengar ur ens egna ficka, bortsett från att folk som en inte har att göra med gör det, och bortsett från att vi har våra pengar kvar.

Strunt samma att invandringen genererar mer pengar än staten ger för den; jämför detta med ekonomisk brottslighet som minst kostar samhället 5-10% av BNP, och inte betalar tillbaka något. Medan invandringen kostar 1-1,5% av BNP (och betalar sig), plus att vi behöver minst 64000 invandrade varje år, för att kunna fungera. Som plus: ekobrottslingar får sällan sona för sina brott.

2016-02-02_1539_04

Den sista raden var det enda vi kunde enas om.

Som slutinfo är denna artikel mycket bra läsning.

Och till allra sist:

  1. Härifrån.[back]
  2. Som, bland andra platser, beskrivs av DN här.[back]
Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

A passage from Garth Greenwell’s “What Belongs to You”

9780374288228

From Garth Greenwell‘s supreme, human and deeply moving debut novel, “What Belongs To You“, comes an abridged outtake that I cherish:

I’m bored, he said, skuka mi e, it’s a long trip, I want to do something. His grandmother sighed. It’s not so long, she said, other children manage to sit and to be good. I’ll never sit, the boy cried, squaring his shoulders, and he repeated the word never, nikoga, separating each of the syllables, throwing them like little punches in the air. I laughed, I couldn’t help it, and the man across from me laughed too; even the grandmother smiled, it was too charming to resist. The boy looked surprised at our laughter, as if he had forgotten about us, and then he glanced at each of us in turn with his enormous smile, thrilled with the impression he had made. Only my mother was left out, and she reached urgently across to grip my arm, asking what he had said, wanting to know before the moment passed. And then she smiled too, looking first at the boy and then his grandmother, laying her hands in her lap and settling back against the bench in a peculiar way she had, as if it were all just too much for words.

[…]

There was a camaraderie among us now, a warmth that made us more than strangers, and the boy felt it too, I thought, so that his sense of his kingdom spread from the little seat, expanding to encompass the entire compartment.

[…]

The woman pulled out more food for him then, and the rest of us returned to our reading, though I was hardly reading at all, I was watching the boy with a fascination I didn’t understand. There was something electric about him, as he sat chewing his sandwich, looking out the window, a charm beyond mere loveliness. He was still for a while, lulled by food and by the heat, which had grown more intense as the afternoon wore on, but soon he was restless again, climbing up on the bench, then onto the narrow ledge of the armrest, grabbing with both of his hands one of the metal bars of the luggage rack.

[…]

My arm, he said a moment later, as if remembering, it really hurts, and he held it out to her as she took it again in her hand, gently this time, looking concerned, saying Let me see, and then yes, it’s very bad, I’m afraid we’ll have to cut it off, so that suddenly he was giggling, twisting away as she leaned in, still holding his arm, and began to tickle him. He was all joy now, the tears barely dry on his face, and after a moment at this game he ended draped across her lap, his arms cast about her, a posture so sweet it was almost painful to see, as it was painful to see my mother, who watched them with such longing I had to look away. I could remember a time when we had touched like that, my mother and I, when I sought out her presence and her touch, too, and I wondered where that ease and openness had gone, and why they had been replaced with such stiff discomfort, a sense almost of taboo that kept me from making any answer to her expressions of love. I felt for the first time how cruel I had been, when I had stopped answering her calls and e-mails, which grew increasingly frantic until they fell away. For a time I had been lost to her, and she couldn’t have known I would return. They stayed like this for some time, the woman and the boy, with his arms around her and her hands resting on his back.

[…]

As we joined the line of people getting off at the last stop before Sofia, I looked once more at the little boy, whom I felt I would never forget, though maybe it wasn’t exactly him I would remember, I thought, but the use I would make of him. I had my notes, I knew I would write a poem about him, and then it would be the poem I remembered, which would be both true and false at once, the image I made replacing the real image.

Tags: , ,

My saved links (weekly)

Posted from Diigo. The rest of my favorite links are here.

Office prank: stay off the candy

A couple of colleagues recently made a deal: no candy or cookies for 100 days.

One of them then started candidly started strewing candies on the other’s desk.

The “victim” then wanted to send a message. This is what she did:

IMG_20160129_073817

IMG_20160129_073829

IMG_20160129_073835

IMG_20160129_073845

IMG_20160129_073903

Tags: , , , ,